Veckans serier - vecka 4

Astonishing X-Men #28 ("Ghost Box,Part 4")
Förlag: Marvel Comics
Författare: Warren Ellis
Illustratör: Simone Bianchi

Ända sedan Warren Ellis och Simone Bianchi tog över Astonishing X-Men från Joss Whedon och John Cassaday för fyra nummer sedan så har de etablerat tidningen som den överlägset bästa X-Men-serien just nu. Nummer 28, fjärde delen i den pågående story arcen Ghost Box, har vi fått vänta länge på, hela tre månader faktiskt. I början av november skrev Junkultur i sin blogg att Ellis och Bianchi kanske satte ribban lite väl högt i föregående nummer och att det inte nu inte längre klarar av att leverera på denna höga nivå. Jag kan nu nu, efter det här numret säga att dessa farhågor är helt ogrundade. Både Ellis och Bianchi levererar på en nivå som är absolut toppklass och jag skulle nästan vilja påstå att detta är det bästa numret hittills, både vad gäller story och vad gäller illustrationerna.

Ellis utvecklar storyn en del här och så också interaktionerna mellan de olika karaktärerna, dock inte i lika stor utsträckning som i tidigare nummer, men det beror nog mer på att vi nu är en bra bit in i storyn och då är det också andra saker som ska förmedlas till läsaren. Men det finns fortfarande ögonblick där Ellis verkligen briljerar i hur han låter X-Men agera mellan varandra. Min personliga favorit här är förhållandet mellan Armor och Wolverine där det är en hel del roligt gnabb mellan de båda.

Det bästa med det här numret av Astonishing X-Men är Simone Bianchis illustrationer. Det ser fantastiskt snyggt ut och den rätt annorlunda siddesignen (om ni förstår vad jag menar) gör att de får en fantastiskt dynamik som visar sig från sin rätta sida då det blir dags för slagsmål. Det är fart, fläkt och fantastiskt bra action!

Slutet på det här numret är inte heller så dåligt och öppnar upp en hel del intressanta frågor som möjligen får sitt svar i nästa nummer (mutantuppfinnaren Forge verkar ha en roll att spela, frågan är bara vilken?). Hoppas nu bara att vi inte behöver vänta i tre månader eller mer på nästa nummer.

Faces of Evil: Deathstroke #1
Förlag: DC Comics
Författare: David Hine
Illustratör: Georges Jeanty

Jag har alltid föredragit DC:s legosoldat nummer 1, Slade Wilson, också känd som Deathstroke The Terminator framför Marvels "kopia" av honom, The Merc with a Mouth, Deadpool. Men nya Faces of Evil: Deathstroke #1 bjuder inte på några nyheter vad gäller Deathstroke. Faktum är att det här är en rätt sunkig, oinspirerad och dåligt konstruerad serietidning som helt och håller förlitar sig på att man som läsare köper de inblandade karaktärernas idioti för att den här serien ska kunna fungera på ett någorlunda logiskt sätt.

När vi såg Deathstroke senast (DC Universe: Last Will and Testament #1) så var han i rätt uselt skick efter att ha fått stryck av Geo-Force. Nu vaknar han upp igen inspärrad på Belle Reave-fängelset, till synes döende och fängelsepersonalen låter honom träffa sin dotter Rose, Ravager, för ett sista samtal far och dotter emellan.

Alla med åtminstone en halv hjärna kan se vart det här är på väg långt innan det händer. Att fängelsepersonalen inte ser det är rent skrattretande. Ravagers enda uppgift i den här serietidningen är att Slade ska få någon att prata med om hur han nu kommer att vara annorlunda. Att han inte längre kommer att vara en legosoldat som tar kontrakt till högst bjudande utan kommer att vara sin egen man och själv bestämma vem som kommer att leva och vem som ska dö.

Problemet med detta, som David Hine helt och hållet missar, är att detta inte på något sätt är något nytt för Deathstroke. Han har alltid varit sin egen man och själv bestämt vilka uppdrag han åtar sig. Alltså bidrar David Hine inte till att utveckla Deathstroke i någon mening och med det tycker jag hela meningen med den här one-shoten faller pladask. Jag rekommenderar er att hålla er så långt borta från den här serietidningen som möjligt och låt oss hoppas att näste författare som tar sig ann Deathstroke har ett lite större grepp om karaktären än vad Hine uppvisat här.