Snygga omslag

Både Weltklasse Serier och Junkultur har visat upp några av sina favoritomslag på sina bloggar och jag tycker det är en rätt kul idé så jag hakar på det här också och bjuder på ett omslag som betytt mycket för mitt intresse för serier när jag var yngre. Omslaget är från svenska Spindelmannen #2 från 1989. Jäkligt snyggt omslag! Synd bara att jag inte har en aning om vem som gjort det. Någon här som vet kanske?

Veckans serier - vecka 4

Astonishing X-Men #28 ("Ghost Box,Part 4")
Förlag: Marvel Comics
Författare: Warren Ellis
Illustratör: Simone Bianchi

Ända sedan Warren Ellis och Simone Bianchi tog över Astonishing X-Men från Joss Whedon och John Cassaday för fyra nummer sedan så har de etablerat tidningen som den överlägset bästa X-Men-serien just nu. Nummer 28, fjärde delen i den pågående story arcen Ghost Box, har vi fått vänta länge på, hela tre månader faktiskt. I början av november skrev Junkultur i sin blogg att Ellis och Bianchi kanske satte ribban lite väl högt i föregående nummer och att det inte nu inte längre klarar av att leverera på denna höga nivå. Jag kan nu nu, efter det här numret säga att dessa farhågor är helt ogrundade. Både Ellis och Bianchi levererar på en nivå som är absolut toppklass och jag skulle nästan vilja påstå att detta är det bästa numret hittills, både vad gäller story och vad gäller illustrationerna.

Ellis utvecklar storyn en del här och så också interaktionerna mellan de olika karaktärerna, dock inte i lika stor utsträckning som i tidigare nummer, men det beror nog mer på att vi nu är en bra bit in i storyn och då är det också andra saker som ska förmedlas till läsaren. Men det finns fortfarande ögonblick där Ellis verkligen briljerar i hur han låter X-Men agera mellan varandra. Min personliga favorit här är förhållandet mellan Armor och Wolverine där det är en hel del roligt gnabb mellan de båda.

Det bästa med det här numret av Astonishing X-Men är Simone Bianchis illustrationer. Det ser fantastiskt snyggt ut och den rätt annorlunda siddesignen (om ni förstår vad jag menar) gör att de får en fantastiskt dynamik som visar sig från sin rätta sida då det blir dags för slagsmål. Det är fart, fläkt och fantastiskt bra action!

Slutet på det här numret är inte heller så dåligt och öppnar upp en hel del intressanta frågor som möjligen får sitt svar i nästa nummer (mutantuppfinnaren Forge verkar ha en roll att spela, frågan är bara vilken?). Hoppas nu bara att vi inte behöver vänta i tre månader eller mer på nästa nummer.

Faces of Evil: Deathstroke #1
Förlag: DC Comics
Författare: David Hine
Illustratör: Georges Jeanty

Jag har alltid föredragit DC:s legosoldat nummer 1, Slade Wilson, också känd som Deathstroke The Terminator framför Marvels "kopia" av honom, The Merc with a Mouth, Deadpool. Men nya Faces of Evil: Deathstroke #1 bjuder inte på några nyheter vad gäller Deathstroke. Faktum är att det här är en rätt sunkig, oinspirerad och dåligt konstruerad serietidning som helt och håller förlitar sig på att man som läsare köper de inblandade karaktärernas idioti för att den här serien ska kunna fungera på ett någorlunda logiskt sätt.

När vi såg Deathstroke senast (DC Universe: Last Will and Testament #1) så var han i rätt uselt skick efter att ha fått stryck av Geo-Force. Nu vaknar han upp igen inspärrad på Belle Reave-fängelset, till synes döende och fängelsepersonalen låter honom träffa sin dotter Rose, Ravager, för ett sista samtal far och dotter emellan.

Alla med åtminstone en halv hjärna kan se vart det här är på väg långt innan det händer. Att fängelsepersonalen inte ser det är rent skrattretande. Ravagers enda uppgift i den här serietidningen är att Slade ska få någon att prata med om hur han nu kommer att vara annorlunda. Att han inte längre kommer att vara en legosoldat som tar kontrakt till högst bjudande utan kommer att vara sin egen man och själv bestämma vem som kommer att leva och vem som ska dö.

Problemet med detta, som David Hine helt och hållet missar, är att detta inte på något sätt är något nytt för Deathstroke. Han har alltid varit sin egen man och själv bestämt vilka uppdrag han åtar sig. Alltså bidrar David Hine inte till att utveckla Deathstroke i någon mening och med det tycker jag hela meningen med den här one-shoten faller pladask. Jag rekommenderar er att hålla er så långt borta från den här serietidningen som möjligt och låt oss hoppas att näste författare som tar sig ann Deathstroke har ett lite större grepp om karaktären än vad Hine uppvisat här.

Veckans serier - vecka 3

Jag ber om ursäkt för att recensionerna för förra veckans serie är ett par dagar sena, men bättre sent än aldrig som man brukar säga. Hur som helst, mycket nöje!

Action Comics #873 ("New Krypton, Part Ten: Birth of a Nation")
Förlag: DC Comics
Författare: Geoff Johns
Illustratör: Pete Woods, Renato Guedes, Wilson Magalhaes

I denna månads nummer av Action Comics avslutar Geoff Johns DC:s stora story arc (New Krypton) för The Man of Steel som gått i, förutom Action Comics, Superman och Supergirl. Frågan om hur Jorden skulle hantera 100 000 kryptonianer får här ett ganska väntat och logiskt svar, men det är ett svar som sätter upp förutsättningar för en del intressanta förvecklingar både för kryptonianerna och för Superman respektive Supergirl.

I slutet bjuds vi på två epiloger där den ena bjuder på en del intressanta avslöjanden angånde den mystiska Superwoman som dök upp ungefär mitt i New Krypton. Den andra knyter an till Supergirl och dennes mor Alura som nu skaffat tre välkända rivaler till Superman som sina allierade. Vad dessa tre nya allierade har för planer återstår att se men de är förmodligen inget som Superman skulle gilla särskilt mycket.

Storyn New Krypton lyckas till slut binda ihop många av de trådar som man la ut i början och få till en bra historia. Men det finns den del skönhetsfel och skvanker här och där, men på det stora hela fick man till en bra historia som lägger upp en del nya och spännande förutsättningar för The Man of Steel och hans vänner.

X-Infernus #2 ("Chapter Two: The Mortal Coil")
Förlag: Marvel Comics
Författare: C.B. Cebulski
Illustratör: Giuseppe Camuncoli

Eftersom Junkultur lyckades skriva en recension av första numret av X-Infernus snabbare än vad jag lyckades så tänkte jag nu ge mig i kast med nummer 2 av denna mutant-miniserie. Junkultur skrev i sin recension att X-Infernus är en serie som riktar sig till inbitna mutantfans och jag håller med om detta. Jag tycker jag har hyffsat bra koll på min X-Men historia men att hålla reda på Illyana Rasputins bakgrundshistoria verkar nästa kräva en magisterexamen i mutantkunskap. T.ex. När fick Illyana horn och klövar och började kalla sig för Darkchylde istället för Magik? Och vem fasiken är Witchfire?

Hur som helst, X-Infernus har börjat riktigt bra och jag gissar på att nästa nummer kommer att bli en riktigt slugfest då Colossus med ett gäng utvalda X-Men tar sig till Limbo för att hjälpa Colossus syster. Frågan är om Illyana verkligen behöver hjälpen? C.B. Cebulski har hittills fått till en riktigt bra grund för miniserien och jag hoppas att han fortsätter att leverera på samma höga nivå i kommande nummer och att det inte blir som så många andra miniserier som har en stark början men som mot slutet faller ganska platt.

Giuseppe Camuncoli gör ett bra jobb med att illustrera X-Infernus men jag kan bara hålla med Junkultur i att det skulle ha varit kul att se vad David Finch skulle ha gjort om han hade fått illustrera X-Infernus och inte bara göra omslagen. Hans stil känns som klippt och skuren för den här miniserien, men Finch är tyvärr upptagen med miniserien Ultimatum så vi får hålla till godo med hans snygga omslag.

Smallville - "The Legion"

Jag precis tittat på gårdagens avsnitt (avsnitt 11 från säsong 8) av Smallville, ett avsnitt som jag sett fram emot länge eftersom The Legion of Super-Heroes skulle göra sin TV-debut i det avsnittet. Hur jag fick tag i avsnittet ska vi nog tala tyst om, men jag tror ni kan gissa er till hur. ;)

Hur som helst, The Legion som avsnittet heter infriade många av mina förväntningar på avsnittet och det var kul att se hur Geoff Johns (som skrivit manuset) lyckats föra in LSH i Smallvilles värld på ett övertygande sätt samtidigt som han strör ut massor av grejer från LSH långa historia i serierna. För ett Legion-fan som jag så tycker jag det här var ett fantastiskt avsnitt och även om man inte är ett Legion-fan så är det ändå ett riktigt bra Smallville-avsnitt. Frågan är bara när säsong 8 kommer till svensk TV? Någongång i sommar eller möjligen till hösten skulle jag tro.

Recension: Hellblazer: The Family Man TPB

Hellblazer: The Family Man TPB
Förlag: Vertigo
Författare: Jamie Delano
Illustratör: Dean Motter, Sean Phillips, Steve Pugh, Ron Tiner

I sommras köpte jag lite på vinst och förlust min första Hellblazer-trades, Garth Ennis och William Simpsons Dangerous Habits. Här fick jag en alldeles utmärkt historia om den kedjerökande magikern John Constatine och dennes kamp för att lura döden sedan han fått beskedet att han drabbats av lungcancer. Dangerous Habits var, som jag sagt, en jäkligt bra historia och fick mig mer nyfiken på John Constatine och dennes äventyr. Därför så köpte precis före jul den nyutkomna traden The Family Man.

Att kalla The Family Man för nyutkommen är kanske att ta i eftersom Hellblazer har ett lite underligt sätt att ge ut trades på, vilket gör att nya och gamla historier blandas om vart annat. The Family Man samlar Hellblazer #23-24 och #28-33 från 1988. Huvudstoryn här handlar om att Constantines vägar av en händelse korsas av en kallblodig seriemördare kallad för The Family Man, en seiremördare som inte lämnar några vittnen, och det hela utvecklar sig till en dödlig katt och råtta lek där Constatine inser att han är ute på okänt vatten. "Demons I can handle - this problem is strictly human." som Constatine uttrycker sig vid ett tillfälle. Det hela utvecklar sig till kuslig och spännande historia, mycket kanske på grund av att Constatine här ställs mot mänsklig ondska och inte övernaturlig ondska i form av demoner och liknande.

Utöver denna huvudhistoria finns även fyra fristående nummer, varav två har vissa kopplingar till själva huvudhistorien. Dessa har inte samma nerv som huvudhistorien, men är ändå helt ok historier.
The Family Man är kanske inte en lika bra story som Ennis Dangerous Habits, men ändå en väldigt kompetent och spännande historia och Jamie Delano vet verkligen hur han ska ta sig in under skinnet på Constatine. Största problemet med The Family Man som jag ser det är ojämnheten i illustrationerna. Till skillnad från Dangerous Habits som uteslutande illustrerades av William Simpson så har vi här fyra olika illustratörer alla med sin egen personliga stil. Huvudhistorien är till största delen illustrerad av Ron Tiner och han gör det väldigt bra. Faktum är att alla fyra gör ett bra jobb. Problemet, som jag ser det, uppstår när man samlar alla dessa nummer i en trade så här och hux flux så har så har man fyra olika stilar som visserligen påminner en del om varandra men som ändå drar åt olika hål vilket ger ett något splittrat intryck. Jag tror det hade varit bättre om alla nummer i The Family Man hade varit illustrerade av en och samma illustratör. Men bortsett ifrån detta lilla problem så tycker jag att The Family Man är en helt ok trade som jag tycker är ett givet inköp om man gillar Hellblazer.

Greg Rucka tar över Action Comics

Ni som följer med i serietidningsnyheterna på senare tid känner nog till alla de förändringar som kommer att göras vad gäller Superman-tidningarna, och då särskilt Action Comics efter det att New Krypton-arcen avslutats. Geoff Johns lämnar Action Comics i mars efter en fantastisk run på tidningen för att skriva Superman: Secret Origins och lämner över tyglarna till Greg Rucka som nu senaste skrivit Final Crisis: Revelations. I och med att Rucka tar över som kommer Action Comics huvudrollsinnehavare, Superman, temporärt att lämna tidningen för att, som jag förstått det dyka upp i Superman och den nya 12-delade miniserien Superman: World of New Krypton. I Supermans ställe tar de kryptoniska superhjältarna Nightwing och Flamebrid över Action Comics.

Comic Book Resources har idag en intervju med Greg Rucka om hans kommande arbete på Action Comics och vilka hans planer är för serien. Du hittar intervjun här.

Geektest 2: Justice Society of America

Eftersom det inte blir några recensioner den här veckan så tänkte jag att vi skulle leka lite "vem är vem?". Hittade den här bilden precis och tyckte den var perfekt för just det här. En liten ledtråd är att alla på bilden är eller har varit medlemmar av Justice Soceity of America. En ledtråd till får ni, den ni tror är Superman är egentligen inte Superman, i alla fall inte om vi ska vara petiga.

Årets bästa och sämsta 2008, del 5

Det här inlägget har blivit ganska så försenat, men som man brukar säga. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. I detta sista inlägg om det bästa och sämsta i serievärlden 2008 så har ska vi nu kora den bästa och den sämsta ongoing serien. Och vinnarna är...

Årets bästa serie:
Action Comics (DC): Här är det egentligen dött lopp mellan Action Comics och Green Lantern, båda två skriva av Geoff Johns. Men om jag skulle bli tvungen att välja (och det är jag) så får det bli Action Comics. Geoff Johns har här, tillsammans med Gary Frank, visat hur man kan ta äldra koncept från Supermans historia som Legion of Super-Heroes och Kandor och uppdatera dem på ett spännande sätt. Sedan ska Gary Frank har kudos för sina illustrationer i Action Comics som många gånger har varit fantastiska och dessutom gör han den kanske bästa illustrationen av Superman på mycket länge.


Årets sämsta serie:
Countdown to Final Crisis (DC): Målsättning med Countdown var ambitiös. Den skulle vara ryggraden för DC:s samtliga tidingar under året fram till Final Crisis. Dessutom ville man spinna vidare på framgången med 52, men båda dessa högflygande planer kraschlandade rätt ordentligt redan efter ett par nummer. Det blev helt enkelt för rörigt med alltför för många storylines som i slutet inte visade sig leda någonstans. Någon som kan nämna åtminstone en effekt av Countdown som hade verkningar på DC:s universum efter seriens slut? Nej precis, nada! Så här i efterhand så tycker jag Countdown var ett enda stort misslyckande och ett stort slöseri med tid.

Stukad fot visade sig vara benbrott

Ja, jag har ingen tur så här i början på året. Det som jag i torsdagskväll trodde var en rejält stukad högerfot visade sig under fredagen vara ett brutet strålben. Som om det inte var nog så räckte det inte med att bara gipsa utan jag fick veta att det här skulle operaras. Men efter omständigheterna så har det gått helt ok, och jag behövde bara tillbringa ett dygn på sjukhuset innan jag kunde hoppa därifrån på kryckor. Nu ligger jag i soffan med en gipsad och rejält svullen fot hemma oss morsan och farsan.

På grund av det här så kommer bloggandet att ligga nere ett par dagar framöver. Under tiden så får jag väl roa mig med att läsa några av de olästa seriealbum jag har i bokhyllan.

Årets bästa och sämsta 2008, del 4

Året är bara knapp en dag gammalt och har definitivt inte börjat på bästa sätt för min del. Skulle efter nyårsfirande oss mor och far traska hem till min egen lya i förmiddags när jag halkar på en isfläck och stukar högerfoten rätt rejält. Helt klart inte en bra start på 2009! Hur som helst, i dagens inlägg om Året 2008 så handlar det om serietidningsfilmern, en av årets stora trender med blockbusters som Iron Man, Incredible Hulk, Helboy 2: The Golden Army, m.fl.

Årets bästa serietidningsfilm:
The Dark Knight (DC): För mig är det inget snack om saken. The Dark Knight är årets bästa serietidningsfilm med bred marginal. En fantastisk produktion och en vädig uppföljare till Batman Begins. Sedan ska vi inte glömma alla fantastiska skådespelarprestationer som filmen bjuder på. Att Heath Ledger är fantastisk i rollen som The Joker har nog ingen undgått att höra, men jag vill gärna lyfta fram Aaron Eckharts roll som Harvy Dent/Two-Face som en fantastisk insatts i skuggan av Ledger.



Årets sämsta serietidningsfilm:
Wanted (Top Cow): Wanted är inte direkt någon skitfilm, men i den konkurrens som rådde under året bland serietidningsfilmerna så hamnar Wanted bland bottenskrapet på listan. Synd egentligen för filmen börjar rätt bra, men tappar en hel del under filmens sista timmen.

Årets bästa och sämsta 2008, del 3

På grund av nyårstirandet så blev gårdagens inlägg försenat, men här är det nu och denna gång gäller det årets bästa respektive sämsta illustatörer.

Årets bästa illustratör:
Gary Frank (DC): Egentligen skulle flera illustratörer kunna platsa på den här positionen t.ex. Frank Queitley (All-Star Superman), Simone Bianchi (Astonishing X-Men) eller Roberto Aquirre-Sacasa (Angel: Revelations), men 2008 blev året då jag upptäckte Gary Frank. Tillsammans med Geoff Johns har han lyft Action Comics till nya höjder och gjort den till en av DC:s bästa serier i år. Dessutom tycker jag är att Franks bild av Superman är den bästa som gjorts på mycket länge. Helt i klass med klassiska Superman-illustratörer som Curt Swan eller George Perez.

Årets sämsta illustratör:
Ben Oliver (Marvel): Några av er kanske minns hur jag spydde galla över stakars Ben Oliver för hans insatser som illustratör i Young X-Men #8? Hans illustrationer, tillsammans med en urusel färgsättning, i det nummret var så dåliga att jag inte kunde koncentrera mig på storyn i nummret utan hela tiden iriterade mig på Olivers illustrationer. Nu verkar det så om Olivers insatser i Young X-Men #8 var en engångsföreteelse som förmodligen hade en del att göra med att Oliver själv tagit på sig ansvaret att färglägga nummret. Ett stort misstag! Tyvärr är detta det bestående intrycket jag har av Ben Oliver och varken tidigare eller senare under året så jag några lika dåliga illustrationer.